måndag 11 januari 2016

oj vilken omställnig att komma hem må jag kommentera. innan när jag har rest har jag ju alltid fått hemlängtan efter 5 månader, då brukar jag vara redo att åka hem för att äta kalles, mörkbröö och ordentlig finsk korv. sist reste jag i 8 månader (vilket kändes som 2 månader) och hade inte hemlängtan nästan alls, kom hem 1 månad i somrast och reste iväg igen i nästan 5 månader. Denna gången kom inte min hemlängtan helt enkelt. de va ju självfallet roligt att träffa familj och vänner och jag hade ju lovat mej själv, och alla andra, att detta var sista gången jag flyttar hemifrån.

Men att komma hem, och vara så begränsad som man är här, att se hur trångsynta alla är och att inse att den viktigaste och vanligaste frågan man ska fråga ngn som har rest jorden runt det senaste året är "jaha, ska du byri studer nutå?". Att komma hem och inse att man är lika ensam här, om inte mer ensam, som någon annanstans i världen, att inse att det inte bara är "främlingar" man inte kan lita på och att inse att man alltid bara har sej själv att räkna med. That´s not a good thing. 

Min bild av världen och livet har minsann ändrats big time, på gott och ont. Och att ens försöka förklara the big diffrence till nån som inte har en aning om att de lever i en liten box, är helt enkelt inte möjligt. ibland känns det som jag har blivit en ailen och har det senaste åren bott på en annan planet, och att komma tillbaka för att se alla gå i samma robotrutiner som de gjorde när jag lämna. 

Ibland önskar jag att jag aldrig börjat resa, för då skulle jag inte behöva uppleva denna känslan. många tycker säkert att jag inte uppnått mycket av att "fläng runt i vääde" eftersom jag fortfarande som 25 åring inte har en karriär eller ett stabilt liv. Men hur skulle jag på ett snällt sätt kunna titta på dessa människor och förklara att det sista jag vill göra med mitt liv, är att leva som dem. 

Jag må sätta mina ända slantar på flights och inte ha en ordentlig 5 årig special utbildning, men jag har under de senaste 4 åren bott i LA, Dubai, London och Australien. Jag har besökt 20 länder under denna tid, flera av dem several times. Jag har catchat runt 50 flyg sen oktober last year och vet ni vad, jag har klarat allt detta själv. På egen hand. Och jag har minsann levt. Det är min definition av success, i min värld. 

Men vet ni vad det bästa har varit. Under denna tiden har man har träffat människor som är lika som en själv. Man har känt sej som en normal alien. Och det finns inget som kan jämföras med vad man har upplevt, och skulle jag ha chansen skulle jag do it all over again!

Men kan ni fatta hur irriterad man kan bli när folk säger att saker inte är möjligt, eller nått så dumt som att jag måste "komma ner på jorden och sluta sväva". Vem sa att min reality, mina prioriteringar och mina drömmar inte är verklighet?! Att den inte skulle vara lika viktig eller att jag inte lär mej tillräckligt viktiga saker - så en utbildning nog skulle vara bättre att satsa på. 

En utbildning på några år, så man kan jobba resten av livet med ngt som gör att man kan betala sina räkningar varje månad och ha ett normalt liv och göra som alla andra gör. 

Hur i hela friden har ngn kunnat missa att i dont do normal?! 

Men från part 1 till part 2. Det värsta är ju att man upplevt så mycket, som ingen förstår. Det är värst. Att man alltid saknar ngn, och att när man en gång valt att do it by yourself, ja då är du ju by yourself. ganska ensam. 

Nu ursäktar jag mej också ifall ngn tog illa upp pga detta inlägg och ifall det var lite bad vibes, och javisst, det ska minsann vara intressant och se var man hittar mej om några år. Kanske bor jag på gatan och ångrar att jag inte tog dendär utbildningen farmor prata om, eller så lever jag helt enkelt fortfarande ett fantastiskt fantasiliv, har en unicorn och tackar mej själv varje dag för att jag var crazy enough att do whatever the fck i wanted to do.

I guess, all we can do is believe. and the unicorn is worth the risk. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bloggintresserade

tills vi ses igen

take care